Marmelad hjälper barn till skolgång

I Swaziland, ett litet kungadöme i Afrika finns en marmeladfabrik, Eswatinai Swazi Kitchen, som startade 1991 när en katolsk präst, en anglikansk nunna och kokerskan Mildred Henwood, ville skapa sysselsättning. Idag har femtiotalet kvinnor, helt eller delvis arbete på marmeladfabriken. Fyrahundra farmare levererar fruktråvaror, femhundra kvinnor väver korgar och handikappade ungdomar säljer handsnidade små träskedar. Man driver också ett antal barnhem för föräldralösa barn och stöder skolgången för många hundra! Idag exporterar marmeladfabriken till fjorton länder, däribland Sverige.

- Många tusen vuxna och barn här i Swaziland har glädje av vår fabrik! Så tack för att du handlar, säger Mildred Henwood, till alla som kommer till basaren på lördag och handlar!

Med detta inslag i basaren på lördag stärker församlingen ytterligare det internationella arbetet. I fjol fick församlingen in  261 882 kronor till olika verksamheter berättade Bohusläningen för några veckor sedan. Imponerande, med tanke på samhällets litenhet. Pengarna som samlas in i Ljungskile och på andra ställen gör skillnad runt om i världen. För 60 kronor kan 100 hushåll i Etiopien få rent vatten i en hel månad. Och 500 kronor räcker till att betala ett barns första skolår i Uganda.

Men kommer pengarna fram? är en vanlig fråga. Svenska Kyrkans Internationella arbete ligger högt upp i mätningar om trovärdighet och effektivitet. Och ett är säkert – skänker man inga pengar kommer inga pengar fram…

 Agneta Riddar, medlem i Fia (församlingens internationella grupp)

Strålande föreställning av Bibeln

En afrikansk körs jublande lovsång över skapelsen och med en urkraft av kärlek till skaparen fyller bilen på väg hem från urpremiären av Bibeln på Göteborgs Stadsteater.  Sången sköljer över mig och jag behöver den som motvikt mot den mörka teaterföreställningen, där jag bitvis hukat i bänken undan från den krävande och tyranniske guden i Gamla testamentet. Det är, trots svärtan, en strålande och välspelad föreställning, nästan fem timmar lång och med två ordentliga pauser för småprat och bearbetning. Ett existensiellt drama om lidande, rättvisa, liv och död och människans kamp av dramatikern och författaren Niklas Rådström.

Bibeln är även för den nutida människan en klangbotten, för vårt samhälle, för våra uppfattningar om rätt och fel, om vad som är sanning. I Bibeln finns otaliga regler, självklara och obegripliga, om hur vi ska leva våra liv. Bibeln kan vara ett verktyg för maktens människor att kontrollera och härska, men också med befriande texter om kärlek och medmänsklighet.

Föreställningen börjar i mörker – jorden var öde och tom – och med en stram ljussättning inleds skapelsens morgon och Guds tre änglar berättar om hans verk. I början är det kronologi – hela första akten ägnas första Moseboken. Sen blandas berättelserna med citat och anspelningar på andra texter, andra stycken. Välkända, fullödiga, poetiska, lyriska, skrämmande strofer gör att föreställningen inte tappar tempo, drygt fyra timmar blir inte för länge för att berätta denna berättelse.

Guds tre änglar visar vägen, en väg som kantas av blodsutgjutelse. När människor inte lyder hämnas gud – hela städer eller folkslag dödas. Han upprättar sitt förbund med sitt folk – andra behöver inte skonas. Moses börjar motvilligt lyda Gud, men slutar efter ett långt liv i Herrens tjänst som en mördande despot. Dräkterna och rekvisitan ger tydliga associationer till vår egen tid, militäruniformer, kulsprutor. Tankarna går osökt till konflikterna kring staten Israel.

Många av skådespelarprestationerna är lysande. Eftersom föreställningen till största delen bygger på monologer och flera skådespelare agerar i olika roller är det imponerande textmassor som ska kommas ihåg. Här ryms också språk med olika brytningar – finska, arabiska, grekiska som ger dramat en trovärdig, mångkulturell dimension.

Michalis Koutsogiannakis har en stark utstrålning i den viktiga rollen som ängeln som för Guds talan, Carl-Magnus Dellow driver sin Moses framåt med skoningslös frenesi. Han återkommer sedan på scenen som en hycklande, krypande överstepräst som vill övertyga Pontius Pilatus att döma Jesus till döden. Den tredje ängeln, spelad av Henric Holmberg, förvandlas successivt inför våra ögon till att bli en slug frestare, den fallne ängeln Lucifer. En imponerande förvandling som är tankeväckande. Abraham, tolkas starkt av Lamine Dieng. Med återhållen sorg konstaterar han att han inte kan undkomma Guds befallning, även om det handlar om att offra sin egen son Isak.

Själv får jag associationer till församlingen i Knutby, när människor tror sig veta Guds avsikter. Och jag förundras över avtalet mellan Gud, universums skapare, och hans utvalda folk som ska beseglas med avskuren förhud. En rad i Bibeln blir en absurditet på en teaterscen när Abraham omskär sina söner och tjänare på löpande band. Så kommer då till slut det efterlängtade Nya Testamentet, men bara med små glimtar. Jesus spelas av en kvinna, Mina Azarian som gör en mjuk, lågmäld gestalt men som ändå når fram. Trots sin mjukhet ger hon tyngd till texterna, till bergspredikan, fader vår…

När Jesus samlar sina lärjungar till den sista måltiden förvandlas scenen till Leonardo da Vincis oljemålning genom en skicklig videoprojicering. Ett läckert grepp som kunnat öppna upp för något men som bara blev denna, enda bild. Snopet. I denna scen blir också min besvikelse över föreställningen tydlig. Varför inte mer av dramatiken i Nya Testamentet? Också Nya Testamentet myllrar av människor, av spännande berättelser som gör dramat kring människans utsatthet, livsfrågorna, mysteriet så tydliga. Varför ger Niclas Rådström så mycket fokus på det oförsonliga och lämnar nästan helt det livsbejakande, poetiska och vackra därhän?

I Svenska Dagbladet läser jag att föreställningen är magnifik, storslagen och välspelad, i GP en besviken rescensent som skriver om en Bibel utan djup, om tondövhet och dissonans, i Litteraturmagazinet om en mörk historia som tar upp de svåra existensiella frågorna. Tolkningarna kommer vara många, beroende av vilka glasögon vi använder. En fortsatt debatt är nödvändig inte bara i den ”Söndagsskola” som teatern arrangerar tillsammans med Göteborgs Universitet och Sensus Studieförbund – fördjupande samtal och seminarier sju söndagar i vår. Jag önskar många kommer att se föreställningen och att vi får en bra debatt om den. Det är denna imponerande kraftansträngning värd, Rådström har gett oss ett fantastiskt underlag för fortsatt samtal.

Min egen slutsats är att jag behöver också lovsången som näring. Tillsammans med tron, hoppet och kärleken som blev en vacker följeslagare i teaterföreställningens Adam och Eva, som sen blev Mannen och Kvinnan genom hela denna blodiga historia.

Och störst av allt är kärleken.

Agneta Riddar, journalist, projektledare för Nutida Pilgrimer

Man trivs där man behövs

I vår församling pågår en kampanj för att engagera ideella medarbetare. Paroller som Vi har en baktanke och Man trivs där man behövs visar att Ljungskile församling är en gemenskap där människor är välkomna att engagera sig.

Man trivs där man behövs, en enkel mening. Alla har vi något att bidra med och man blir glad och mår bra av att bli sedd och att andra tänker att man kan vara till hjälp! Det är härligt att vara efterfrågad och få en inbjudan till en gemenskap i den praktiska samvaron. Ibland kan det dock bli för mycket. Som när man behövs på fler än ett ställe, på en och samma gång. Eller när man inte klarar av att säga nej fast man känner att man inte vill eller kan engagera sig just nu. Och hur mycket trivs man egentligen när det där smickret över att bli tillfrågad är utbytt mot en stress och en ängslan över att inte leva upp till förväntan?

I glädjen att bjuda in varandra till en praktisk gemenskap, en gemenskap i praktiken, måste vi påminna oss att alla inte kan delta på samma sätt. Vi behöver måna om att möta varandra efter våra förutsättningar, att ge varandra uppgifter vi mäktar med. Och vi får aldrig enbart betrakta varandra utifrån vad vi gör. Vi är alla lika mycket värda, vi behövs och vi är alla välkomna. Självklart ska vi fortsätta att skapa möjligheter för att arbeta tillsammans i vår församling. Tänk allt vad vi kan åstadkomma! Det var bara inte så enkelt, det där, Man trivs där man behövs, som vid första anblicken.

Lisa Jonsson – aktiv i Ljungskile församling och som även yrkesarbetar med ideellt drivna organisationer och verksamheter

Träden susar om vår stund på jorden

Likt tjuren Ferdinand har jag denna sommar alltsomoftast suttit under min favoritek. En vördnadsbjudande bamse, född ur ett femgrams ollon på drottning Kristinas tid. Lutat mig mot den skrovliga barken, tyckt mig höra sorlet därinne: Markens vattenflöden som dras upp i kronan av solens varma pump; den söta sockersaften på väg åt andra hållet, från bladens gröna fotosynteskök ner i stam och rot.

Jag vet att det inte bara är jag och nötväckan som trivs här. Minst tusen andra arter lever och dör i det gamla trädet: larver, flugor, myggor, fjärilar, skalbaggar. Räknar vi individer handlar det om många miljoner. I varje gram mull kring rötterna finns en miljard bakterier. Och femtio meter levande svamptråd, som hjälper eken att ta upp näring. ”Många träd är framstående tänkare”, skriver poeten Werner Aspenström med sedvanlig humor. ”Minnesvärda äro samtalen mellan ekens krona och slåtterängens källa. Många gåtor uppenbaras där.”

Kelterna vördade sina åldriga ekar, germanerna linden. I Norden dyrkade man Yggdrasil, världsasken. Vi nutida fortsätter släpa in stickiga stammar till jul, begråter den fällda skogen vid sommartorpet och dansar kring majstången. Själva ordet träd har språkliga rötter i ord som betyder trohet, vapenvila, fred. Jag plockar ner två tankeblad.

•  Det första bladet säger: Utan träd – inga människor!

Träd håller matjordar och vatten på plats med sina rotsystem. De reglerar klimatet. Och producerar syrgas – femtusen liter varje sommardag i en kvadratkilometer skog. Mänskligheten överlever, alltjämt, tack vare trädens frön och frukter, ved, bark, löv och kemiska ämnen. Kanske blev vi till som art en gång, i akaciorna på den afrikanska savannen? Jag smeker över bladet och tänker på vad den nya biologin nyligen lärt oss: Att cellernas livsmaskineri fungerar på liknande sätt – i ek och människa, getingar och rhododendron. Vi är inte bara kusiner med schimpansen. Alla levande varelser är släkt med varandra, komna ur den hemlighetsfulla urcellen.

•  Det andra bladet säger: Att växa måste få ta tid!

De flesta av oss fläktar runt i turbosamhället. Snabba ryck, tvära kast. Att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid, det tycks vara själva ”affärsidén”. Vara lönsam på alla plan. Och den i sig välsignade mobiltelefonen har blivit själva sinnebilden: Ständigt on line. Varför har det blivit så här? Tekniken driver på, jovisst. Men exakt samma teknik skulle ju tvärtom kunna ge oss långt mer tid för njutning, vila och reflektion än någon annan generation före oss haft möjlighet till. Försöker vi kanske besvärja livets förgänglighet genom att leva fortare än kroppen och själen tål?

Då står den gamla eken där med sin visdom: Rota dig, människa, sök dig till de friska källsprången. Lyssna till din inre rytm, följ den, vad andra än tycker. Växt och mognad kräver tid och begrundan.

 

 

 

 

 

 

Stefan Edman, författare och biolog och aktiv i Ljungskile församling.

Att se men inte förstå

Jag har nyss varit på ett besök i mellersta Finland. Trots den förhållandevis korta förflyttningen kändes det som om jag hade hamnat i ett ”främmande” land. De röster jag hörde och de informationer jag såg omkring mig var nästan omöjliga att förstå. Jag visste inte om jag kunde köra in på en parkering där det stod ”EI TALVIKUNNOSSAPITOA” (inget vinterunderhåll). På en dörrskylt hittade jag ordet ”ISÄNNÖITSIJÄTOIMISTO” (fastighetsskötarkontor), vilket givetvis var helt oförståeligt. När jag skulle prata med min dotters svärfar fick vi i brist på andra kommunikationssätt använda kroppsspråket, men gladdes ändå åt att vi båda kunde sjunga den svenska nationalsången tillsammans. Minnet av den texten levde kvar sedan lågstadiet i den finska skolan! Jag kände mig som en främling i ett broderland där de flesta budskap som fanns runt omkring mig var helt ofattbara och endast kunde uppfattas via gissningar.

Men jag behöver inte resa längre än till Markbygg Arena i Ljungskile för att uppleva något liknade. Jag försökte vid ett tillfälle ta med en bekant, som saknade fotbollsintresse, dit för att få uppleva en av LSK:s goa’ matcher. Men då begrepp som offsideavblåsning, utspark och inkast eller mittfältare inte betydde något, att en perfekt djupledspassning inte var något att jubla åt eller att en ändring på anslagstavlans målprotokoll var fullständigt ointressant, gör att jag inte gärna gör om försöket. Speciellt som matchen slutade 0 – 0 och det var kyligt i luften! Fotbollsarenans alla underförstådda signaler nådde inte fram. En främmande miljö.

Tyvärr är det många människor i Ljungskile som upplever samma sak när de besöker någon av våra kyrkor. Ord, begrepp och ritualer som vi kyrkvana tar för givet skapar snarare en otrygghetskänsla än den motsatta upplevelse som vi skulle önska att kunna ge åt alla besökare. Begrepp som nåd, syndabekännelse, evangelietext och trons mysterium uppfattas som tomma ord i stället för det djup som vi kyrkbesökare lägger in i dessa. Det kan inte heller vara lätt att veta att en * i psalmboken betyder att vi ska stå upp och sjunga eller att en mässa betyder att det firas nattvard.

Mycket görs idag för att ”miljöanpassa” kyrkans aktiviteter och det är bra. Enligt min mening är det lika viktigt att du och jag accepterar att det finns många människor, som känner sig osäkra i den kyrkliga miljö där vi trivs. Det blir då ditt och mitt ansvar att bidra till att göra kyrkbesöket till en positiv upplevelse också för ovana, så att det känns tryggare att återvända vid fler tillfällen.

---

Per Nordkvist är aktiv i Ljungskile församling och tidigare rektor på Ljungskile folkhögskola och lärare på Högskolan Väst.